De gröna diamanterna av: Charlotte Kratzer

Inspirerad av Moa Lindman

 

Kapitel 1

-Kom vi sticker till björken på ängen. Sa Kate till Anna och Lexy. De hade nämligen åkt till USA och tänkte inte missa att klättra i träd. De sprang upp till björken på den ljusgröna kullen. De kom fram och bara tittade på trädet. Då brakade en gren och föll ner på marken, löven virvlade ner i en spiral. De sprang till grenen och lyfte upp den. Där låg en ask gjord av bark. Anna lyfte på locket till asken och fann där tre gröna diamanter! Kate läste på locket till asken : John the admiral 1732.

- 1732! skrek nästan Anna.

- Jag önskar att vi kunde vara på den tiden och se hur det såg ut. Sa Lexy. Och med en duns föll de ner på marken.


Kapitel 2

I ett ögonblick var de helt medvetslösa. Efter det kom de upp på fötterna. Och vilken syn som mötte deras ögon. De stog på ett vidsträckt torg. Inte ett valigt torg utan ett torg från 1700 talet.

-Eller torg och torg tänkte Anna. De såg hästar och vagnar som trampade upp grus och lite sand som sedan flög hit och dit. Och de som satt på de hästar som inte drog någon vagn, var bara sheriffer, cowboys och guvenörer på. De såg människor med mörk hud som jobbade dag ut och dag in. Det var slavar. Flickorna sprang genast till ett stånd som sålde rep, och de köpte tre rep. De trodde att de skulle behöva dem längre fram.

-Anna har du fortfarande diamanterna? Viskade Kate.

-Ja de har jag.viskade Anna.

-Vi måste hem! Sa Kate.

-Det tycker jag med. Sa Anna.

-Men jag gillar det är, det är ju kul! Sa Lexy. Anna och Kate såg på Lexy.

-Det är i alla fall roligare än att vara på ett hotell.

 

Kapitel 3

Det ringde i Annas telefon, hon svarade direkt.

-Hej, Anna här.

-Hej det är Filipp, är allt väl i USA? Sa en röst i telefonen.

-Emmmm..... vi har hamnat i en besvärlig situation! Sa Anna.

-Och vad har hänt? Undrade Filipp.

-Vi har hamnat 300 år tillbaka! Sa Anna.

-Skoja inte nu! Sa Filipp med ett skratt.

-Om du inte tror mig, sa Anna och viftade bort Lexys hand som sträckte sig mot telefonen, så skickar jag ett foto av tiden med oss på bild.

-OK, väntar på fotot då!

-Då lägger jag på.

-Konstigt att telefonen funkar? Sa Kate förvånat.

-Är ni med på bilden då? Hon knäppte en bild och skickade den med text, så här stod det: Här är bilden, säg igenting till mamma.

När Filipp såg bilden blev han stum men han sa ingenting till Annas mamma

 

Kapitel 4

Kate hade en dyr klocka på handen, den var gjord av rent guld och Anna hade en medalj från Basket Champions League i Manchester. Kate behövde alltid kolla på sin klocka och Anna fingrade jämt på medaljen. De väckte stor uppmärksamhet. Plötsligt såg de en stor, svart och taktäckt antik kärra och som var prydd med fjädrar, hästarna som drog kärran hade fjädrar på huvudet, som också var svarta. En dam med en trång svart klänning med blommor på som också var svarta gick ut ur vagnen. Hon hade också en hatt med överdriven svart fjäderprakt och hon hade brunt hår i en knut. Hon sträckte på ryggen och neg så djupt hon kunde. Hon sa med förnäm röst:

- Mitt namn är Chalotte fon Piaff. Jag är sekretär-kvinnan åt Mr.McBlood. Tjejerna hörde att det tystnade runt omkring.

-Jag ser att ni har många dyra saker. Följ med mig i min vagn. Tjejerna tvekade, var det en bra ide?

Hon drog Anna i medaljen och på så sätt behövde Anna följa med så hon inte blev strypt. Kate och Lexy följde efter.

Inuti kärran var den mycket annorlunda. Anna, Kate och Lexy blev skrämda när de såg en skelettarm dingla från taket. Taket var prytt med olika män som hade en massa svärd och dolkar på sig.

När de kom fram såg de ett stort vitt mörkt slott som tornade upp sig framför dem. Det var väldigt konstigt med sin overkliga konst. Sekreterinnan ledde in dem igenom porten och in i en stor mörk sal. På den röda sammetssoffan väntade någon på dem.

 

Kapitel 5

-Så ni har alltså hittat Grönfäbrona som har ondskefull makt, men nu har jag dem.

När de hade kommit in i salen hade Mr.McBlood slitit av klockan på Kates vrist och dragit loss medaljen runt Annas hals. Han hade sökt igenom deras fickor, till sist hittade han Grönfäbrorna i Lexys kavaj ficka. Han hade kollat vad som stod på asken av bark, muttrat lite och sedan skrattat.

-John the admiral! Ha Ha! Min bror! Sa han. Han hade öppnat locket och sett det han förmådde se. Grönfäbrorna var deras egentliga namn.

-Du! hade Lexy sagt och pekade på Mr.Mc Blood. Du ska inte ha dem, vi måste åka hem!

Mr.Mc Blood hade viftat bort det och mumlade.

-Jag måste studera dessa krafter, hoppas de kan uppfylla min önskan. Han hade viftat med handen och en herre som tydligen hette Mr.Caveston och som hade ovanligt stora tänder kom till dem.

-Var är min lista? Röt han.

-Här. Sa Mr.Caveston och han hade gett Mr.Mcblood en överdrivet lång lista med önskemål. Mr.Mcblood var på vippen att säga något mer. Då Annas ögon fästes på en flicka som stog i den långa smala trappen på norra tornet. Som med snabba steg gick ner för trappan. Flickan såg ut att vara runt 11 år.

-Jag heter Mary och är som ni ser väldigt snygg!Det intrycket passade henne inte tyckte Anna. Mary hade långt brunt hår, pirat kläder på sig och hennes ansikte var blekt och var fullt med sår. Hennes ögon såg ut att vara isiga av hat. Annas hjärta kramades sönder när den tanken slog henne.

-Om ni undrar så är det här min dotter. Sa Mr.Mc Blood. Han var på vippen att säga något mer innan Lexy tog asken, drog med sig Anna och Kate och sedan sprang för livet. De sprang och sprang och slutade aldrig.


Kapitel 6

För tredje gången hade Kate ramlat i en vattenpöl med huvudet först, stått upp igen, halkat, ramlat baklänges, slagit huvudet i en sten, fått sig rejäla blåmärken här och där och på några ställen blödde det. Hon stog upp och stannade inte för det. För hon visste att de var jagade. Nu såg de att de hade hamnat på en klippvägg och de såg vatten rusa ner i ett vattenfall på vänstra sidan av dem där bäcken rann. Under klippvägen låg det en dal. Mitt i dalen stog ett berg ( väldigt insnöat ) och på berget stod det en sagolik hydda. De tittade åt högra sidan där en smal väg slingrade sig ner för klippväggen

-Vi kan ta skydd där och vi kan använda repen. Sa Anna.

-Vi har ju inget annat val. Sa Kate med en halvkvävd röst. De sprang så fort att Kate ramlade ner och svimmade. Det var väl för hon hade halkat och gjort illa sig. Hon vaknade ändå fort. När de var halvvägs upp för berget tittade Anna på klippväggen där de hade stått förr. Hon skrek till när hon såg fyra hästar galoppera mot berget. Mr.McBlood var såklart på den första hästen med sin malliga dotter Mary. På de tre andra hästarna satt sheriffer. De hade ändå inte sett flickorna. Anna drog ner Kate och Lexy i den kalla snön och sa att de behövde krypa upp för berget. Efter en stund var de framme. Från klippväggen såg huset stenigt och nedgånget ut men när man tittade närmare på det var det gjort av trä och såg hemtrevligt ut. Fönstren hade frost längst karmen och ur skorstenen rök det en illaluktande rök. Anna visste att de måste knacka på snabbt annars skulle Mr.McBlood hitta dem. Hon sprang till dörren och knackade på. Dörren öppnades långsamt och en dam i 21 års åldern steg fram. Hon hade gyllene lockar fästa med ett hårband gjort av bark. Hennes ögon var gröna, så gröna att man kunde se igenom henne. Hennes kropp var smal och nätt och hon hade svenska träskor från Dalarna på fötterna. Hon hade byxor likt ballonger som bara räckte till knäna och hon hade en blommig, luftig tunika på sig. Även om hennes omgivning var insnöad. Det konstigaste med henne var att hon hade stora huggtänder som stack ur hennes mun. Anna såg att hon gömde något gjort av nav.

  • Vad gör ni här? Sa hon med en hes röst.

  • Vi undrar om vi kan få skydd här?

  • Är ni rädda för mig?

  • Nej, hurså?

  • Men svaret är nej, ni får inte ta skydd här hos mig. Hon smällde dörren. Men Lexy ropade igenom nyckelhålet.

  • Snälla vi är jagade av Mr.Mc Blo........ Längre hann hon inte för dörren öppnades. Kvinnan tittade på dem med en häpen blick.

  • Kom in, jag heter Claire och jag är en snäll djävul. Anna, Kate och Lexy tittade på Claire med en oförstående blick. Men Claire viftade in dem och stängde dörren.

  • Ni ska få lite varmt te, ni ser helt djupfrysta ut. Inuti huset såg det mycket hemtrevligare ut. Det var julpyntat och ordnat. I mitten av det stod det en gran. I huset fanns det bara ett enda rum. I högra kanten av rummet brann en kakelugn. Bredvid kakelugnen stod det en låda av järn, i den låg det massa flaskor fulla med rödvin. På etiketterna stod det: Rödvin från helvettets huvudstad. Hursomhelst stod det en soffa gjord av is i högra hörnet men den var täckt av sågspån så den inte skulle smälta. På andra sidan av soffan stog det en byrå. På dörrarna till byrån hade man präglat in en massa mönster. Medan Claire stökade med ett stomkök frågade Anna:

  • Varifrån kommer du och varför är du en halvdjävul?

-Sätt er ner så ska jag berätta. Hon satte sig ner och delade ut te som smakade oerhört gott. Så berättade hon.


Kapitel 7

  • Så din mamma var en djävul, coolt. Sa Lexy imponerad.

  • Ja och ni har de gröna diamanterna. Claire hade berättat om hennes liv. När hon var liten visste hon inte det men hon hade känt att hennes mamma var konstig. Först när hon var 17 år fick hon veta det och det var inte så länge sedan hade hon sagt. Direkt efteråt hade hon flyttat hemifrån. Hon tyckte att bergen var en utmärk plats. En sak hade hon som minne av sin mamma Djävulsvin. Av hennes pappa hade hon granen och sina Dalarna skor. Hennes pappa var svensk och hade överlevt de kallaste vintrarna i hela Sverige påstod han.

Det knackade på dörren. Anna stelnade till. De har hittat oss tänkte hon.

  • Fort göm er i soffan.

  • Va?

  • Gör bara som jag säger.

  • Men hur......? Claire visade dem ett litet hål i soffan som flickorna nätt och jämt kunde krypa in i. Nu bankade det hårt på dörren. Claire valde ut ett tyg ur byrån och slängde det på soffan. Då blev det mörkt om vännerna. Medan Anna, Kate och Lexy satt tysta i det lilla hålet skyndade Claire att få på sig andra kläder. Hon tog på sig tweedkostym och en halvuppäten fluga (det var råttorna som hade ätit upp halva flugan). Hon fixade så att håret doldes av en basker keps. Hon satte en pipa i munnen. Anna, som såg igenom en spricka i tyget såg nu vad det var Claire hade döljt när de hade kommit in. De var en pipa av nav ( Björkbark). Nu bankade det väldigt hårt. Claire öppnade och de tre sherifferna Mr.Waterstones, Mr.Wellington och Mr.Wilburs steg in följda av Mr.McBlood och Mary.

  • Jag heter Mr.Jazzy.

  • Du är för ung för att kalla dig för en Mr. muttrade Mr.McBlood och ignorerade Claires utsträckta hand och började leta igenom stugan. Flickan, som kallades Mary gick upp på vinden och sökte igenom allt hö som den så kallade Mr.Jazzy sov på. Sherifferna var lata och satte sig på soffan och Mr.Waterstones sa:

  • Har du gömt någon eller några ?

  • Va? Nej! Jag gömmer ingen här. Sa Claire med en övertygande min ( Det är sådant djävlar är bra på).

  • Vad är det här? undrade Mr.McBlood och tog fram en liten låda. Han öppnade lådan och där fann han ett guld armband ( djävlar gillar guld ).

  • Ähh......... det är min frus. Just då fick Mr.Wilburs för sig att han var på en gungstol. Han gungade fram och tillbaka på det lösa tyget. Han stod upp och drog av tyget.

  • Vad är det här?

  • En is soffa, dumming där. Sa Mr.Wellington. Mr.Waterstones skakede på huvudet.

  • Men med sågspån på.

  • Det hjälper så att isen inte smälter. Sa Claire nervöst. Mary som hade bäst ögon upptäckte.....

  • Tjejerna de är där inne! Utbrast Mary. De har asken!

  • Ditt oerhörda tårt fjäs! Sa Mr.McBlood till Claire. Jag vet vem du är, du är Charlotte Fon Piaffs dotter. Tjejerna som fortfarande satt inne i soffan lyssnade fulla av skräck. Inte bara för att de var hittade utan också för att Charlotte fon Piaff var Claires mamma. Det betydde att Claires fullnamn var Claire fon Piaff och att hon kom ifrån Frankrike! Nu tog Mr.McBlood fram sin mega yxa och slog soffan mitt itu.

Kapitel 8

Slaget missade tjejerna men träffade asken med Grönfäbrona i. Flickorna satt darrande på golvet och Anna öppnade resterna av asken med Grönfäbrona i. Vanligtvis kan diamanter inte gå sönder men de här gjorde det. Lexy som var lite oförsiktig råkade putta till Anna så att alla skärvorna föll ut på golvet. Mary ville göra illa Anna och hon puttade Anna på skärvorna. Anna lyckades fånga sig med händerna. Händerna hamnade på skärvornas taggiga yta. Det varken sved eller gjorde ont. När hon tittade på sina händer blödde det fasansfullt.

-Till finkan allihop! Och du! Sa Mr.McBlood och pekade på Anna. Kommer tjäna mig i resten av ditt liv. Claire viskade till Anna:

- Gå, jag räddar er.

- Är Charlotte fon Piaff verkligen din mamma?

  • Ja men gå nu. Anna vecklade ut något som hon hade i fickan.

  • Här, jag ger det dig.

  • Oh tack, en ask tobak!

  • Det är svensk tobak.

  • Var ifrån har du det?

  • Från min vän Mia i Stockholm, vi håller kontakt på facebok. Hennes pappa röker också pipa.

  • Men hur visste du....?

  • Jag tittade igenom en spricka i soffan och såg när du satte den där pipan i munnen. Anna pekade på byron där pipan vilade och tog sina sista bloss.

  • Tack, men gå nu jag räddar er.

  • Kom nu! röt Mr.McBlood. De tre flickorna blev insvepta i mörkblå kappor som luktade fränt. De fördes till Mr.McBloods hus med bundna händer. Sedan satt de i fängelsehålan i fyra långa dagar. Det verkade som om Claire hade övergett dem. Varje dag utsattes Anna för döden om hon inte tjänade Mr.McBlood. Det gjorde honom bara rikare och mäktigare. Ni läsare undrar väl hur Anna gjorde Mr.McBloods liv mäktigare men det får ni höra sedan. På den femte dagen, på morgonen svepte det in en lukt som luktade svensk tobak. Det var Claire.

  • Vi har väntat på dig! Viskade Kate.

  • Jag har ingen nyckel.

  • Men hur ska vi komma ut?

  • Oh!vad jag önskar att vi kom ut! Sa Anna lite argt. Då hände något konstigt. Annas ena finger blev plattare och plattare på sekunden. Det bildades små taggar längst kanten på fingret och sedan skiftade fingret färg. Först till grå men sedan till silver.

  • Det där är nyckeln. Sa Claire

  • Men hur fick hon den på sitt finger?

  • Jag kan förklara. Sa Anna. Ni vet ju att Mr.McBlood har blivit mäktigare och mäktigare det är på grund av mitt finger. När jag ramlade på skärvorna i Claires stuga så gick kraften över till mig.

  • Men varför tog inte du med oss hem?

  • Varför ska vi överge Claire? Hon gjorde sitt bästa att rädda oss hon förtjänar att följa med oss till framtiden.

  • Ja,ja du vinner. Sa Kate men öppna nu! Anna öppnade och alla gick ut de smög sig fram i hålorna. När de hade gått 30 steg kom de till en brant trappa. Anna tittade på sitt finger och upptäckte att nyckeln var borta. Nu tittade flickorna på trappan. Anna upptäckte en gestalt. Anna tittade närmare på den och upptäckte att det var Mr.McBlood! Han flinade åt dem med ett hånfullt ansikte.

  • D-det är Mr.McBlood! Han drog upp en ridå som hängde framför ett öppet fönster man såg ut, ut i den mörka skogen. Hela himlen stod i brand och byns hus brann upp en efter en efter en. Han drog nu ett svärd. Claire drog sitt svärd och Lexy stod redo i karate position. Anna drog ut två batonger ur Claires byxficka. Hon gav en till Kate och behöll en själv.

  • Dags för striden va?

  • Hallå där min gode herre, vi är också tränade. Sa Lexy med ett retsamt flin. Nu angrep Mr.McBlood och Claire stred med honom. Lexy krokade ben på honom och han föll. Anna och Kate slog honom i huvudet tre gånger. Han stod upp och angrep Claire igen. Ett bra tag gick det bättre för Claire men hon började bli trött. Till slut tappade hon svärdet. Så länge Claire återhämtade sig försökte Anna önska med fingret men det ville inte. Nu angrep Mr.McBlood Kate med två svärd. Kate försvarade sig med batongen. Hon slog tre gånger men Mr.McBood hittade rätta tillfälle att köra in svärdet i Kates hjärta. Anna skyndade fram till Kate och försökte med sitt finger.

  • Ha ha det går inte. Sa Mr.McBlood. Du vet ju att du hjälpte mig med makt. Nu är den så stor att jag kan hålla makten över ditt finger. Strömmar av blod rann ut ur Kates sår och strömmar av tårar rann ner för Annas kinder. Claire och Lexy kämpade fortfarande. Lexy visade Claire karate steg och de blev som ett lag. Nu valde Lexy svårare karate steg. Mr.McBlood tog för varje sekund ett steg bakåt. Lexy tvingade ut honom i branden som skedde utanför slottet. Han brann upp och efter en stund såg man ett brännt lik. Lexy skyndade till Kate med Claire i hälarna.

  • Hon är död. Sa Anna. En hel timme satt de där och sörjde över Kate. Hon låg där så livlös med Annas medalj om halsen. För hon hade hunnit ta Annas medalj och hennes klocka när hon kämpade. Och Anna ville ge henne en dödsgåva så hon lät den hänga kvar.

  • Vi kan inte lämna henne här! Sa Anna.

  • Vi tar med henne till min stuga och ser om vi kan bota henne. Sa Claire.

  • Hur då?

  1. Jag har sopat ihop varenda skärva av diamanterna. De ligger där och väntar. Så de begav sig till Claires stuga. De hade bundit ett rep ( som Anna och flickorna hade köpt på torget.) om Kates armar och drog henne varsamt upp för berget och in i stugan. Där la de henne på en hög av hö. Claire tog diamanterna och la de på Kates kropp. Anna frågade så snällt hon kunde:

  • Väck henne till liv. När inget hände sa hon:

  • Snälla jag ber dig! Men inget hände. Då tittade hon varsamt på dem och sa:

  • Jag tror jag vet vad vi måste göra, vi måste sätta ihop dem. Så de skyndade att göra det Anna sa. Det tog 3 timmar att sätta ihop skärvorna men de brydde sig inte om det. Men det funkade ändå inte inte.

  • Konstigt, men vänta det finns en liten del som fattas. Sa Lexy och tittade på den ena diamanten.

  • Jag vet vilken. Sa Claire.

  • Vilken?

  • Den som sitter i Annas finger. Anna skyndade sig att skära upp fingret och få utt biten.

  • Anna frågade diamanterna om de kunde väcka Kate till liv. Först blänkte diamanterna. Sedan blev den bleka huden på Kates kropp till en vanlig hudfärg och hennes spända ansikte mildrades långsamt. Efter det syntes ett leende på Kates ansikte.

  • Varför ser ni så ledsna ut?

  • Kate! Sa Anna och kramade om Kate.

  • Ska vi åka hem nu? Sa Kate.

  • Det är nog bäst. Sa Anna.

  • Får Claire följa med? Frågade Lexy

  • Om du vill så.

  • Jag följer med. Sa Claire. Bara om vi sticker nu. Mamma kan förfölja oss. Så de färdades tillbaka till trädet och skyndade till hotellet.

Write a comment

Comments: 0
sedan 1910

sedan 1910

 

Skandinaviska Skolan Hamburg

Brahmsallee 99

D - 20144 Hamburg

Tel. +49 (0)40 420 88 29

Fax.+49 (0)40 420 39 44

Deutschland / Tyskland

E-Mail: info@skanskol.de